Back on track

Tjolahoppsan-sa, eller nå´t!

Jo, nu är jag tillbaka, nästa lika pigg som innan. Husse är envis om dagarna och petar in vita piller i min mun både morgon och kväll. Han försöker i och för sig gömma dem i något smarrigt, såsom kaviar, köttfärs eller korv… men jag är ju smartare än så. Fast ibland äter jag de ändå, direkt ur handen. Det känns som om matte och husse blir lugnare av att de små bitarna hamnat i min mage. Varför bekymra dem i onödan, säg?

Mitt snorande har iallafall upphört, till Kompiz stora glädje. Den stackaren gav till sist upp av allt mitt snorande och orkade inte längre säga till mig ens, utan bara låg där och lät mig hållas tills jag var färdig.

Min ork är också tillbaka. Jag kan springa igen!! Tjo-ho-ho-hoooo!

Det var i helgen som de äntligen släppte mig, för att kolla om jag skulle börja hosta. Man var ju lite försiktig i början, så det tog ju ett tag innan jag vågade försöka, men när jag väl fattat att jag inte tappade andan eller började hosta, ja då sprang jag! Och sprang och sprang….. runt, runt i ren himmelsk glädje. “Lycklig hund”, skrattade matte och husse.

// Challe – Svarta Faran – hälsan själv *gläfs*