Busungen Challe

Challe har nu kommit in i ett riktigt tonårsbeteende.

Efter att han upptäckt, på ett mycket vingligt sätt, att han faktiskt KAN stå på tre ben och samtidigt sikta kisse-strålen mot alla möjliga föremål… då ska det lyftas många gånger… och ofta. Urtrist när man fått igång powerwalk-tempot, och man får stanna upp gång på gång av att armen rycks utåt/bakåt så att den nästan trillar av.

Sedan är det då hörseln, för visst hör han det ser man ju så fort man rotar i godislådan eller viskar ”var är benet?”. Men när han springer lös och ledig i skogen och minsta doft eller hund är mer intressant, då hör han inget alls. Hmmm… Och han har börjat med att sticka till främmande hundar i skogen, vilket är rätt skrämmande, för alla hundar är inte så lekfulla och snälla som Challe, och jag väntar bara på att han springer fram till fel hund en dag och får sig ett nyp. Med andra ord, vi lägger mycket tyngdpunkt på just inkallandet just nu, eftersom vi inte vill sluta att ha honom lös.

Challe annars är inte världens biffigaste Cane Corso, men vilken lycka det är att se honom glida fram på stigarna i världens smidigaste trav, eller explodera i galopp över fälten. Man blir helt soft i blicken när man ser hur musklerna spelar under huden på honom där han far fram. Det är helt otroligt vilken fart han får upp, och det gäller att man står blickstilla när han parerar centimeter ifrån ens knän. För oss är han verkligen världens vackraste hund, och vi får höra det dagligen av folk vi träffar på… även om de många gånger inte ens hört talas om rasen.

Challe är ju med mig någon gång i veckan på jobbet, och lyfter då hela stämningen på kontoret de dagarna. Alla avgudar verkligen honom, och är rent fascinerade över hur han håller sig på mitt rum utan att vara kopplad. Han håller sig däremot inte där alltid, för så fort jag går iväg och kokar te eller något, så smiter han över korridoren till Susanne som alltid har en hand ledig för honom till kel och bus. Och där står han oftast när jag kommer tillbaka, tungt lutad mot hennes stol med uppstudsig blick och trotsig underläpp ”Vadå, typ?”. Och så går dagarna därute, besök på rummet med jämna mellanrum med förstulet kel till Challe, lunchpromenader på fälten utanför och många människor att hålla reda på. När vi kommer hem från arbetet är han helt slut, stackar´n.

Och det är han nu. Slut efter jobbet. Ihopkrupen på sin fluffiga bädd, med bebisfilten över sig, djupt slumrande och alldeles, alldeles underbar.

//Matte